I våras åkte jag upp till Borensberg för att delta i ECKC, min första ”riktiga” tävling. Det slutade med att jag blankade båda dagarna, men jag ser det hela som en stor lärdom och en erfarenhet rikare.
Tävlingen hölls lördag till söndag, men vi åkte upp redan på fredagen. Tanken var att vi skulle fiska hela eftermiddagen, men när vi väl hade installerat oss i stugan så beslutade vi oss för att ta en bit mat. Därefter blev det ett besök till den närliggande fiskebutiken. Vi fick tips om hur vi skulle tänka när vi fiskade i sjön, då den var lite speciell.
I efterhand insåg jag att jag inte skulle lyssnat på detta utan följt min ursprungliga plan, det var samma plan som vinnaren utav tävlingen hade.


Lördag och tävlingen startade, alla for iväg som raketer. Jag stannade redan efter ca 100 meter från start, kastade av ett större område och hade många kontakter men de ville inte riktigt hugga.
Drillade några fiskar men de släppte efter några meter. Vad det var som gjorde att jag inte krokade dem ordentligt vet jag inte. Jag brukar generellt inte ha problem med detta. Antagligen var det nerverna som spökade.
Eftersom att sjön gick upp till Göta kanal var det viktigt att ha extremt bra koll på omgivningen. Båtarna dök upp väldigt snabbt och de var inte överförtjusta över alla dessa kajaker, så det gällde att flytta på sig snabbt. Kvällen avslutades med god mat och trevligt snack i stugan.

Söndag och vinden hade tilltagit rejält. Denna dag var det inte lika många kontakter med gädda, men abborrarna var och smakade på jiggen men ingen som ville fastna. Framåt lunchtid började det blåsa ordentligt och det var vid flera tillfällen som jag trodde att kajaken skulle slå runt, måste säga att jag blev riktigt rädd flera gånger. Jag beslutade mig för att åka in mot ett område som låg någorlunda i lä. Kastade några gånger på väg dit, och då satt den.
Efter en stunds fajt låg en 80cm gädda på mätbrädan, nu var det bara foto på fisken och nummerbrickan som skulle tas. Fram med allt och ett stadigt tag om gäddan, brickan på plats och koncentrationen 100% på att ta fotot. En stor våg kom över kajaken och för att rädda mätbrädan släppte jag greppet om gäddan och plask, gäddan gjorde ett stort språng från mätbrädan och ner i vattnet. Såg min enda tävlingsfisk simma iväg, UTAN att jag hann fota.
Ni vet känslan när man undrar varför man gör det man gör, den infann sig snabb. Dock försvann den lika fort som den kom när nästa våg höll på att välta mig. Jag hade koncentrerat mig så mycket på fisken att jag hade helt glömt bort att hålla kajaken i rätt kurs mot vågorna. Jag tog mig in i området där det var lä och satt och andades en stund. Då anlände en av mina stugkamrater helt vit i ansiktet och var på väg in till stranden. En kajak hade kantrat, allt hade gått bra men det skrämde slag på min vän. Beslutade mig för att följa med honom till stranden, även om det var tävling så var det inte värt att vara ute på vattnet i den vinden.

Dagen avslutades med prisutdelning och vi packade ner våra prylar för att bege oss hemåt.

Det här med tävlingsfiske är speciellt, och även om man inte tror att nerverna spelar någon roll så ligger de där i bakgrunden och gör att man kanske tar beslut man annars inte skulle. Men man lär sig alltid något, och detta får en att utvecklas både som person och fiskare.

Skit fiske // Emma